Fotboll
Ja, var ska man börja? Vissa säger att Fotboll är religion. Jag kan hålla med till viss del. Precis som med andra religioner finns det en massa olika sätt att tolka och utföra Fotboll(ja, jag skriver med stor bokstav).
Jag själv har under större delen av min uppväxt spelat själv. Var ganska talangfull men till slut tröt motivationen. Det gör inte att jag glömmer alla de underbara minnen jag haft från karriären. Satan, när man tänker tillbaka på det är en stor del av ens barndom fylld av grymma ögonblick från fotbollsplanen. Men inte bara där, hela atmosfären kring det. Man är ett lag, man tränar, skrattar ihop, gaddar ihop sig och gör allt för att spöa skiten ur dom 11 på andra sidan planen. Det blir vi mot dom. Få saker är så underbara som "vi mot dom"-känslan. "Vi mot dom" bygger upp en sammanhållning som är svår att uppnå annars. Underbart.
Nowadays upplever jag fotbollen som supporter. Vilken skräckförtjusande känsla det är. Man deppar järnet emellanåt, man är nervös och känner sig som ett vrak och tamejfan vissa stunder och ibland blir man glad och upplever eurofori som man nästan aldrig annars gör i vårt vardagliga liv.
Även här finns det olika sätt att agera som supporter. Du har mig, den vanlige klacksupportern som följer varenda steg och sjunger och skriker "fittdomare" och sjunger med i ramsorna. En väldigt god till mig är ett annat exempel, han har förklarat för mig hans sätt på att heja fram ett lag. Han står med en flagga i handen och ett tiotal runt sig, ser inte ett skvatt att matchen. Sjunger för fulla muggar och bränner av en bengal emellanåt. Hans supportervänner diskuterar inga laguppställningar, dom analyserar inte varför Freddie Söderberg är en sopa i djupled(eller varför han är på en fotbollsplan i överhuvudtaget). Dom är där för att stötta laget, visa kärlek för klubbmärket. Sen finns det ett annat fenomen i supporterkretsar, firmor. Dom använder våld för att stötta laget, dom möter upp motståndarsupportrar och försöker spöa skiten ur dom. Enligt mig gör dom mer skada än nytta. Men jag kan förstå hur dom känner. Ibland blir man så sur efter en match att man bara vill slå på närmsta föremål.
Det är fotboll - känslor. Antingen är man galet glad efter att ha slagit sina närmsta konkurrenter, ibland likgiltig efter en seg 0-0 match och ibland är man så lack så man håller på att spricka. Fan vad jag älskar det. Speciellt i samhället vi lever i idag. Folk går omkring och visar väldigt lite känslor. Har du aldrig varit på en fotbollsmatch? Sällan har man skådat en plats med så mycket känslor på samma gång som en fotbollsarena.
Jag är,av naturliga skäl, inget stor fan av hat i allmänhet, men fotbollens hat är något annat. Det är något som bygger upp hela fenomenet, det gör att glädjen när man slår laget man "hatar" blir så mycket större.
Alla fotbollssupportrar har sitt sätt att se på fotboll. Men det finns något som förenar dom - vi mot dom.
Jag själv har under större delen av min uppväxt spelat själv. Var ganska talangfull men till slut tröt motivationen. Det gör inte att jag glömmer alla de underbara minnen jag haft från karriären. Satan, när man tänker tillbaka på det är en stor del av ens barndom fylld av grymma ögonblick från fotbollsplanen. Men inte bara där, hela atmosfären kring det. Man är ett lag, man tränar, skrattar ihop, gaddar ihop sig och gör allt för att spöa skiten ur dom 11 på andra sidan planen. Det blir vi mot dom. Få saker är så underbara som "vi mot dom"-känslan. "Vi mot dom" bygger upp en sammanhållning som är svår att uppnå annars. Underbart.
Nowadays upplever jag fotbollen som supporter. Vilken skräckförtjusande känsla det är. Man deppar järnet emellanåt, man är nervös och känner sig som ett vrak och tamejfan vissa stunder och ibland blir man glad och upplever eurofori som man nästan aldrig annars gör i vårt vardagliga liv.
Även här finns det olika sätt att agera som supporter. Du har mig, den vanlige klacksupportern som följer varenda steg och sjunger och skriker "fittdomare" och sjunger med i ramsorna. En väldigt god till mig är ett annat exempel, han har förklarat för mig hans sätt på att heja fram ett lag. Han står med en flagga i handen och ett tiotal runt sig, ser inte ett skvatt att matchen. Sjunger för fulla muggar och bränner av en bengal emellanåt. Hans supportervänner diskuterar inga laguppställningar, dom analyserar inte varför Freddie Söderberg är en sopa i djupled(eller varför han är på en fotbollsplan i överhuvudtaget). Dom är där för att stötta laget, visa kärlek för klubbmärket. Sen finns det ett annat fenomen i supporterkretsar, firmor. Dom använder våld för att stötta laget, dom möter upp motståndarsupportrar och försöker spöa skiten ur dom. Enligt mig gör dom mer skada än nytta. Men jag kan förstå hur dom känner. Ibland blir man så sur efter en match att man bara vill slå på närmsta föremål.
Det är fotboll - känslor. Antingen är man galet glad efter att ha slagit sina närmsta konkurrenter, ibland likgiltig efter en seg 0-0 match och ibland är man så lack så man håller på att spricka. Fan vad jag älskar det. Speciellt i samhället vi lever i idag. Folk går omkring och visar väldigt lite känslor. Har du aldrig varit på en fotbollsmatch? Sällan har man skådat en plats med så mycket känslor på samma gång som en fotbollsarena.
Jag är,av naturliga skäl, inget stor fan av hat i allmänhet, men fotbollens hat är något annat. Det är något som bygger upp hela fenomenet, det gör att glädjen när man slår laget man "hatar" blir så mycket större.
Alla fotbollssupportrar har sitt sätt att se på fotboll. Men det finns något som förenar dom - vi mot dom.
Kommentarer
Trackback
